”Domkraft upp! Akterbock av! Stoppar på!”

Publicerad 2014-04-30

Vår. Sjösättning. Lycka! Men också allvar när 44 båtar ska sjösättas i stort sett för hand. DN:s Ulrika By var med när Segelsällskapet Gäddviken gick till sjöss i Svindersviken.

Dags igen. Hamnfogden Lars Salomonsson spänner blicken i oss, sveper den över församlingen för att försäkra sig om att vi förstått.

Det är allvar nu. Och det allvaret står i bjärt kontrast till de spirande lyckokänslorna, de nästan barnsligt förtjusta förväntningarna.

För det är vår. Och sjösättning. Obarmhärtig sol vräker ner, den har torkat ut träbåtarnas fribord, skapat glipor mellan vissa spant. Kommer de flyta när de väl ligger i? Spänningen är olidlig.

Vi är i Segelsällskapet Gäddvikens hemmahamn som finns på Kvarnholmen, Svindersvik, Nacka. 44 båtar ska sjösättas meddels handkraft, rälsbundna vagnar och endast en eldriven vinsch. Allt kan gå fel om oturen är framme, där av den allvarsamma tonen.

– Stäng av mobiltelefonerna. Ingen pratar utom utsedda förmän. Förmännen kommer att inleda med att gå igenom momenten och fördela arbetsuppgifter. Den som bryter mot reglerna skickar jag hem med omedelbar verkan, dundrar den obeveklige Salomonsson.

Så som sig bör pekar han med hela handen, var och en har sin plats, sitt uppdrag. Ton efter ton av med olika typer av segelbåtar ska sjösättas efter konstens alla gammel­dags regler:

En rälsbuden vagn rullas in under den båt som står på tur. Båten är uppallad för att passa vagnens ”klor”. Sedan lyfts båten med domkrafter, lutas långsamt ner så att den till slut ligger i 45-graders vinkel mot vagnen och sedan bär det i väg längs rälsen medelst människokraft.

Framme vid själva sjösättningsrampen vrids ekipaget runt, en vajer fästs i vagnen och en eldriven motor ser till slut till att båt och vagn glider ner längs rälsen i vattnet.

Arbetsledarnas distinkta utrop är tidvis det enda som ekar över viken.

– Stoppar på! (Stoppklossar kring rälsen så att vagnen inte åker i väg och båten riskerar att rasa.)

– Domkraft upp! Akterbock av! Domkraft ner! Stoppar bort! Och så tar vi i!

Det går sakta men säkert framåt, båt efter båt. Då och då såpas rälsen för att minska friktionen.

Nästan alla flottans träbåtar tar in vatten och länspumparna går.

– Vi är ingen kryssarklubb, här länsar vi, skämtar en av träbåtsägarna, en man i sina bästa år som hyser stor kärlek till sandpapper och lack.

Runt omkring oss smyger Anneli Karlsson, fotograf på Sjöhistoriska, och Eva Berglund, intendent på detsamma. De dokumenterar en verksamhet som sannolikt är på utdöende, de flesta sjösättningar är nu för tiden betydligt mer mekaniserade än denna.

Efter många timmars slit är det bara en båt kvar. Det är IF-båten SWE 1 – den första serietillverkade, internationella folkbåten, konstruerad av Tor Sundén.

Sjöhistoriska har köpt in henne, för att bevara ett stycke av svensk seglingskultur och historia.

När hon liggandes på sidan glider ner i vattnet för att omedelbart räta upp sig är det som att luften går ur oss.

Vi klarade det, i år också! Med äran i behåll och flaggorna i topp.