Blåstången är tillbaka i Trälhavet – gammalt herbariematerial ger ny kunskap
Förbättrad avloppsrening har lett till förbättrad vattenkvalitet i Stockholms skärgård, och en ny studie visar att blåstången nu är tillbaka långt in i Trälhavet. Samtidigt visar den nya studien att arkiverat herbariematerial kan vara ett viktigt verktyg för att upptäcka miljöförändringar, berättar forskaren Lena Kautsky.
Under 1900-talet ledde ökad övergödning av Östersjön till att blåstången (Fucus vesiculosus) försvann från många skärgårdsområden, bland annat stora delar av Stockholms skärgård. Ett exempel är Trälhavet norr om Stockholm där dykundersökningar genomförda av Inge Lennmark i slutet av 1960-talet respektive 1990 tydligt visade hur blåstångens utbredning förändrades. Området påverkas av näringstillförsel från Mälaren och från ån Åkerströmmen och decennier av övergödning ledde till att den 1990 inte längre förekom i de inre delarna av skärgården.
– Sedan dess har reningen av kväve och fosfor i avloppsvattnet förbättrats, näringshalterna i vattnet har sjunkit och siktdjupet har blivit bättre, berättar forskaren Lena Kautsky. Vi ville ta reda på hur det hade påverkat blåstången – hade den kommit tillbaka?
Herbariematerial från Lennmarks undersökningar finns sparat på Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet. Men vid museet finns även ännu äldre material: blåstångsplantor som samlades in från båt av fiskeriintendent Rudolf Lundberg under åren 1885–1886. Av Lundbergs beskrivningar av undersökningarna går det att utläsa var proverna är tagna och att blåstången i slutet av 1800-talet växte ännu längre in i skärgården än 1968.
Nya undersökningar
År 2001 gjordes ett examensarbete i samma skärgårdsområde. Det visade en viss förbättring sedan 1990, men fortfarande växte tången endast långt ut i skärgården. 2017 och 2020 återvände Lena Kautsky och hennes kollegor Ellen Schagerström och Susanne Qvarfordt till Trälhavet för nya undersökningar. Med all denna data vid handen kan de nu i en ny studie konstatera: Blåstången är tillbaka, och det ordentligt.
– Utbredningen är nu på samma nivå som på slutet av 1800-talet, säger Lena Kautsky. Troligen finns den nu så långt in i skärgården som det är möjligt – längre in är salthalten för låg för att den ska trivas oavsett näringshalt och siktdjup.
De senast undersökta blåstångsplantorna är större än de tidigare insamlade, vilket Lena Kautsky ser som ett tecken på att miljön har varit gynnsam ända sedan de var små groddplantor. Situationen i Trälhavet är sannolikt inte heller unik, utan representativ för många andra platser längs Östersjökusten där utsläppen av kväve och fosfor har minskat de senaste decennierna.
– De här resultaten visar att när utsläppen minskar och vattenkvaliteten förbättras så tar sig blåstången tillbaka av sig själv. Men det tar tid, poängterar Lena Kautsky.
Herbariearken berättar om andra arter
Det historiska herbariematerialet berättar mer än att blåstången har funnits på en viss plats. Ovanpå tången växer nämligen andra arter, och vilka arter det är och hur stor del av plantan de täcker ger värdefull information om hur miljön förändrats.
– Ett herbarieark är som ett arkiv och tillsammans berättar de här punktnedslagen en historia, säger Lena Kautsky.
Blåstångsplantorna på herbariearken från 1885–86 var ungefär till hälften täckta av fintrådiga alger, vilket tyder på att det sannolikt fanns mycket näring i vattnet redan på den här tiden, då befolkningen i Stockholm vuxit kraftigt och avloppsreningen var obefintlig.
1968 finns de fintrådiga algerna kvar men de har fått sällskap av filtrerande mossdjur som tångbark (Einhornia crustulenta) och de introducerade arterna klubbpolyp (Cordylophora caspia) och den släta havstulpanen (Amphibalanus improvisus).
– Herbariearken kan ge belägg för att en art funnits på platsen tidigare än man kanske trott, och innan någon började titta efter den, säger Lena Kautsky.
Jämförelser mellan äldre och nyare herbariematerial visar hur påväxten på blåstången har förändrats.
1990 har den totala påväxten ökat ytterligare och den domineras nu av filtrerare. Störst täckning har tångbarken, men även havstulpanen har ökat i omfattning.
– Det hänger ihop med att det är väldigt grumligt i vattnet, så det finns mycket partiklar för de här filtrerarna att äta.
I takt med att näringshalten minskar och siktdjupet förbättras minskar mängden påväxt under 2000-talets första decennier. På de senast upptagna plantorna finns en mångfald av arter – både alger och filtrerande djur.
Lena Kautsky menar att arkiverat herbariematerial kan vara en underutnyttjad källa till kunskap.
– Det finns så mycket kunskap att hämta från tidigare insamlingar av herbarier på våra museer. Det går till exempel att analysera innehåll av miljögifter, stabila isotoper eller, som i vår studie, förekomsten av olika påväxtarter. Samtidigt är det viktigt att det görs nya insamlingar, som dokumenterar hur det ser ut idag.
Text: Lisa Bergqvist
Läs den vetenskapliga artikeln
Publicerad:2025-01-21.
Senast uppdaterad: 23 januari 2025
Sidansvarig: Östersjöcentrum
